En morgon i november...

Så äntligen

kom då den efterlängtade solen.

Morgonen är krispig o nyväckt...

Förhoppningarna är stora,

som vanligt...

Troligen för stora!

Kanske är det därför som glädjen

inte känns fullkomlig...

Plommonträdet

ståtar i sin nakna skrud

mot den klarblå novemberhimlen.

Bryr sig föga om förhoppningar,

förväntningar, krav eller måsten...

Vet att det är dags att vila,

står stadigt o väntar tills det åter är dags

att vakna till liv.

Rosornas ännu gröna bladverk

förvandlas till ulliga lammöron

i frostens kyliga omfamning...

Inget blommar längre

i trädgården...

Men smyckad är den ändå,

av diverse vackra spiror som slingrar sig

vackert i morgonljuset o låter prismorna

dansa i solens uppgående strålar.

Dagen närmar sig!

Snart

badar hela trädgården

i novemberdagens sol!

Och troligen kommer även jag

att vakna till...

förhoppningen är stor!

KRAM

Ulrika