I väntan på...

Om jag haft kameran med mig...

hade jag kunnat fånga Arnie i helprofil med ljuset som en aura runt hans kropp.

Positiv dag i går... Båda pojkarna hemma o Tanya. Det är alltid en glädje när barnen är hemma, speciellt nu när dem blivit så stora och börjat få luft under vingarna och söker egna utmaningar långt hemifrån. Armen är på bättringsväg - tack vare att jag faktiskt så gott det går undviker att använda den - vilket dock är svårt. Fick fixat en snygg annons för vår gårdsbutik till Jul i Ljung (även om slutfinishen gjordes av proffsige Holger Sandin - tack!).

Vår nya häst är killen till höger - tror han heter Diffen!

Anna-Karin med vår nya foderhäst, ringde under morgontimmarna och sa att dem kommer fredagen den 6 november. Det känns som om allt nu faller på plats, ingen oro i hagen, ingen mer kalabalik under ridturerna. Hannah får tyvärr åka tillbaka till sin ägare. Troligtvis blir det nog så att Hannah får åka till ett permanent ställe (slakteriet). Något är fel med hästen, och antingen vet ägaren det, men berättar inte, eller så vet han inte, utan bara trött på hennes fasoner. Men jag tror det är något som inte stämmer. Därför har jag bett min kompis Maria (som kan "prata" med hästar) att komma o lyssna av om Hannah har något att säga. Jag är nyfiken på om min egen inre känsla har rätt.

Medan jag gick och plockade ved igår, slängde jag ett öga in i hästhagen. Jag blev helt tagen av ljuset, hästen och naturen... Men hade jag en kamera på mig? Nej! Fort som sjutton sprang jag in och ut igen. Även om ljuset var kvar, så inte stod hästen kvar på samma ställe, men det blev ett ganska magiskt kort ändå.

Idag blir det städning - måste passa på när pojkarna är hemma och jag behöver hjälp med tunga lyft. Till helgen kommer de närmast sörjande hem - jag har den äran att fylla 46 år:-)